Höga kusten

Höga kustenbron

Äntligen skulle det bli av - att få uppleva Höga kusten! När Höga kustenbron dök upp i framrutan på bilen, så kändes det nästan högtidligt. Den är verkligen vacker och jag blev inte förvånad över att höra att Golden gate i San Fransisco är dess förebild. På hogakusten.com kan man läsa att den är Skandinaviens längsta, Europas tredje längsta och världens nionde längsta bro. Den är också en av Sveriges högsta byggnadsverk med bropelare på 180 m över vattenytan. Riktigt tjusig är den! Direkt efter att man kört över bron, kan man ta av till höger där hotell Höga kusten ligger. Där finns också ett par butiker, möjlighet att fika och så klart möjlighet att ta foto på bron. Det var mycket folk samlat här. Vi reste i slutet av juni så den stora turistströmmen hade inte riktigt kommit igång men det var redan en hel del folk på tex Skuleberget och vid Slåttdalsskrevan. Jag kan tänka mig att det blir jobbigt mycket folk i juli. man vill ju gärna njuta av naturens lugn. 

Länsmansgården i Lugnvik

Vi valde att bo på mysiga Länsmansgården i Lugnvik vilket visade sig vara ett bra val. Dels ingick 3 rätters middag varje dag som var supergod! Dessutom låt det strategiskt bra till i förhållande till det vi ville se.  Vi hade fantastiskt väder hela tiden och avnjöt både frukostar och middagar på verandan - se nedan.  

Nordingrå med Bönhamn, Barsta och Rotsidan

Första dagen bar det iväg till Nordingrå som enligt en turistsida är hjärtat av Höga kusten med sin vackra, unika kust och sina toppar med utsikt. Här är det många konstnärer som verkar och en blomstrande företagaranda.

Först gick turen till Rotsidan som är ett 4 km långt naturreservat ute vid kusten som består av slipade berghällar och klapperstensfält. Man går igenom en skog och kommer fram till det vackra området där man kan slå sig ner på hällarna och njuta av havet. Det finns en vandringsled  till Barsta där man kan äta lunch. 

Vi valde att äta lunch i Bönhamn  - väldigt pittoreskt fiskeläge. På vägen hem stannade vi till vid en liten, liten stuga vid vägen där det stod Sveriges minsta museum (?). Ett gäng entusiaster hade skapat detta lilla museum som bl a innehöll tidningsurklipp och foton från trakten. 

Skuleberget

Vi valde att ta oss upp på Skulebergets topp via Höga kustenstigen. Vi hade läst att det skulle vara en njutningsvandring. Det lät i mina öron som en enkel match - njutbar vandring! Det var verkligen en njutning med alla utsiktsposter vi passerade men det var ingen enkel match utan lite kämpigt att ta sig upp. 2,1 km är ju ingenting att gå på plan mark men när det går uppför hela tiden så blir det så klart jobbigt. Dock inte brant - inga ställen där det är svårt eller läskigt! En trevlig vandring. Det finns också en linbana men den var stängd för reparation. Vi blev tipsade att ta den enklare slalombacken ner men det var en tråkig  väg och lite läskigt med småstenarna som kom i rullning för jämnan. 

Uppe på toppen är utsikten fantastisk! Där finns också toppstugan om man behöver fylla på energi. Vi tog bara en glass. 

Vid Toppstugan kunde man också läsa om landhöjningen efter istiden. Under istiden så var inlandsisen som tjockast just vid höga kusten - 3 km tjock. Isens enorma tyngd tryckte ner berggrunden så mycket som 1000 m på sina ställen. För 10 500 år sedan då isen smält undan,  stack bergen upp som öar i havet. En av dessa öar var Skuleberget.  Havets vågor slipade "öarna" och därför kallas denna typ av berg för kalottberg. Skulebergets högsta havsrand går 286 m upp på berget som nu är 295 m högt. Skuleberget var alltså en ö som stack upp 9 m. ö.h. då isen hade smält. Fortfarande så höjer sig landet här 8 mm varje år. Man räknar med att det ska höja sig ytterligare 100 meter. 

När man stod där och njöt av den magiska utsikten var det en mäktig känsla att detta är den plats i världen där landhöjningen är som störst - 800 meter. 

Skuleskogens naturreservat med Slåttdalsskrevan

Så blev det dags för en lite längre vandring - nämligen till Slåttdalsskrevan. På Höga kustens hemsida nämns den som områdets främsta landmärke tillsammans med Höga kustenbron. Det märktes på parkeringsplatsens storlek att detta är ett populärt ställe. Det var mycket folk men inte så att det kändes trångt. Bitvis på vandringen gick vi helt själva. En stor del av vandringen går på träspångar genom trolsk skog. Man passerar klapperstensfält, något som kunde vara en igenvuxen myr och så småningom försvinner träspångarna. Stigarna blir svårare att ta sig fram på, och man får se upp för alla rötter och stenar. Sista biten blir det lite brantare och jobbigare. Där får man klättra emellanåt men det känns aldrig läskigt. När vi når den fastkilade stenen som bildar en port, vet jag att det inte är långt kvar. när man passerat här är det bara en liten bit kvar. Det är en häftig syn när man kommer upp och ser den långa skrevan. Det finns en trappa ner i skrevan men vi valde att vända om och istället ta oss upp på det östra berget och ta den vägen ned. 

Vi blev tipsade vid friluftsbyn att på tillbakavägen ta den blåmarkerade vandringsleden, för att slippa mycket klättring neråt. Då skulle man först upp på berget och dessutom få den fantastiska utsikten därifrån. Vad vi inte visste var att inledningen av denna väg innebar en visserligen kort men (i mina ögon), ganska brant klättring för att komma upp på berget. Det var ganska läskigt men jag kände mig grymt stark och nöjd när vi väl var uppe. Resten av den blå leden var lätt vandring tillbaka till parkeringen. Allt som allt gick va ca 7,5 km. 

High Coast distillery 

Anders som tillsammans med hustrun Agneta, driver Länsmansgården där vi bodde är också delägare i High coast whiskydestilleri. Det ligger väldigt vackert vid vattnet i Bjärta, inte långt från Länsmansgården. Ett smakprov blev det också av denna ädla dryck! 

Båtarna till Högbonden börjar inte köra turister förrän 1 juli så det missade vi. Vi kom inte heller till Ulvön men då har vi en god anledning att återvända! Vi kommer gärna tillbaka till Höga kusten.